Drömyrke
Vet inte vem som skickade en anonym kommentar i min blogg och frågade om mitt drömyrke
och jag orkar verkligen inte ödsla tid på att leta upp dennes ip-adress, utan jag förklarar istället
Jag älskar skollivet och hade gärna suttit och pluggat, varierat med lite praktik, livet ut.
Men tyvärr fick jag inte ett efternamn i stil med Bernadotte, utan Johansson, och måste arbeta för att få pengar.
Arbete med djur och människor har alltid intresserat mig.
Fram tills jag var 13 år och insåg hur duktig på matte man behövde vara samt såg
alla mina drömmar, tex. om att bli mamma ung, falla, la jag ner tanken på att bli veterinär.
Dessutom försökte jag mig på djurvårdsyrken ett par gånger, men kände inget speciellt för det.
Så då tog istället intresset för människor, service och vård övertaget.
Jag började fråga ut mina släktingar, från mammas håll, som arbetat med ungdomsvård
kring hur deras arbete gick till, vad dem gjorde, hur man kunde bli vårdare och liknande.
Jag brann verkligen för dem ungdomarna, för deras möjlighet till ett bättre liv och en sundare
livsstil i framtiden. Att jag dessutom kunde hjälpa dem att nå dit gav mig en sådan kick att
jag började läsa böcker kring psykologi. Vissa veckor läste jag 2-3 böcker samtidigt som
jag i gymnasiet, på Omvårdad - samhälle och hälska med inrikting på psykosocialt arbete,
läste kurser kring omhändetagande av sociala problem, samtalsmetodik och psykologi, i massor.
Intresset för rädslor, fobier, ångest och hur man kunde dämpa dessa växte i samband med att
jag själv utvecklade en rädsla med paranoid karaktär en tid i mitt liv och ville att andra skulle kunna
hjälpa sig själva på det sätt som kuratorer, sjuksköterskor, terapeuter och liknande hjälpte mig.
För egentligen tror jag att det alltid handlar om att gå till sig själv och med de i åtanke ville jag
nå fram till alla de ungdomar som innan inte öppnat munnen och pratat om sina rädlsor, fobier,
ångest, skam och annat som medvetet eller omedvetet tyngde dem eller begränsade deras liv.
Tyvärr finns det ingen stor marknad i lilla Kalmar för denna form av arbete, men några timmar
inom socialt arbete har jag lyckats komma åt samtidigt som jag samlar erfarenhet inom vården.
Men just i dag känns det som att jag inte riktigt vet, för jag vill vara precis allting på en gång!
Dock har jag börjat bygga upp en plan som börjar med att jag söker arbeten även i Malmö
under våren för arbete inom LSS och psykiatrisk vård för att efter några års erfarenhet gå vidare
till ungdomsvården genom livserfarenhet och meriter och sedan, om jag inte fastnar i ungdomsvården,
gå vidare till kriminalvård eller läsa till samlevnadsterapeut när barnen blivit stora.
Så svaret på frågan blir nog ändå - ett yrke där jag känner att jag kan hjälpa människor.
Om det sedan är unga eller medelålders, ångest eller mordförsök, det spelar ingen roll,
bara jag får vara med och känner att jag kan hjälpa dem att våga ta steget mot framtiden.
/Sara Zazzi
och jag orkar verkligen inte ödsla tid på att leta upp dennes ip-adress, utan jag förklarar istället
Jag älskar skollivet och hade gärna suttit och pluggat, varierat med lite praktik, livet ut.
Men tyvärr fick jag inte ett efternamn i stil med Bernadotte, utan Johansson, och måste arbeta för att få pengar.
Arbete med djur och människor har alltid intresserat mig.
Fram tills jag var 13 år och insåg hur duktig på matte man behövde vara samt såg
alla mina drömmar, tex. om att bli mamma ung, falla, la jag ner tanken på att bli veterinär.
Dessutom försökte jag mig på djurvårdsyrken ett par gånger, men kände inget speciellt för det.
Så då tog istället intresset för människor, service och vård övertaget.
Jag började fråga ut mina släktingar, från mammas håll, som arbetat med ungdomsvård
kring hur deras arbete gick till, vad dem gjorde, hur man kunde bli vårdare och liknande.
Jag brann verkligen för dem ungdomarna, för deras möjlighet till ett bättre liv och en sundare
livsstil i framtiden. Att jag dessutom kunde hjälpa dem att nå dit gav mig en sådan kick att
jag började läsa böcker kring psykologi. Vissa veckor läste jag 2-3 böcker samtidigt som
jag i gymnasiet, på Omvårdad - samhälle och hälska med inrikting på psykosocialt arbete,
läste kurser kring omhändetagande av sociala problem, samtalsmetodik och psykologi, i massor.
Intresset för rädslor, fobier, ångest och hur man kunde dämpa dessa växte i samband med att
jag själv utvecklade en rädsla med paranoid karaktär en tid i mitt liv och ville att andra skulle kunna
hjälpa sig själva på det sätt som kuratorer, sjuksköterskor, terapeuter och liknande hjälpte mig.
För egentligen tror jag att det alltid handlar om att gå till sig själv och med de i åtanke ville jag
nå fram till alla de ungdomar som innan inte öppnat munnen och pratat om sina rädlsor, fobier,
ångest, skam och annat som medvetet eller omedvetet tyngde dem eller begränsade deras liv.
Tyvärr finns det ingen stor marknad i lilla Kalmar för denna form av arbete, men några timmar
inom socialt arbete har jag lyckats komma åt samtidigt som jag samlar erfarenhet inom vården.
Men just i dag känns det som att jag inte riktigt vet, för jag vill vara precis allting på en gång!
Dock har jag börjat bygga upp en plan som börjar med att jag söker arbeten även i Malmö
under våren för arbete inom LSS och psykiatrisk vård för att efter några års erfarenhet gå vidare
till ungdomsvården genom livserfarenhet och meriter och sedan, om jag inte fastnar i ungdomsvården,
gå vidare till kriminalvård eller läsa till samlevnadsterapeut när barnen blivit stora.
Så svaret på frågan blir nog ändå - ett yrke där jag känner att jag kan hjälpa människor.
Om det sedan är unga eller medelålders, ångest eller mordförsök, det spelar ingen roll,
bara jag får vara med och känner att jag kan hjälpa dem att våga ta steget mot framtiden.
/Sara Zazzi
Kommentarer
Trackback