TheLoved

Satt vid datorn och snurrade runt på lite olika sidor och fastnade i ett tatueringsträsk.
Jag har ju själv 3 tatueringar och tycker de kan vara jättefint och roligt, men till en gräns.
Jag har alltid tänkt att jag ju måste kunna stå för dem hela mitt liv och att de ska passa,
eller i alla fall inte bli helt fel, när jag blir äldre. Och så vill jag kunna dölja dem!

Vi lever på 2000-talet och det är inte bara sjömän, indianer och socialfall som har tatueringar...
Men...jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så grymt fult och opassande med föräldrar som
är söndertatuerade, piercade och klär sig som 16-åringar fast de är småbarnsföräldrar.


Jag menar inte att tatuerade eller piercade människor är sämre, men jag gillar det inte.
Inte heller blir det bättre när jag se vissa av dem skriva hur de dricker, bråkar mm.
Finns givetvis jättefina människor där ute och majoriteten är nog jättegoa, men jag är kritisk.
Jag skulle tex inte trivas med tanken på att mina barn skulle gå på dagis och bli omhändetagen
av någon heltatuerad 20-åring med döskallar på armarna och antidepressiva tabletter i bakfickan.
För det är tyvärr så jag känner efter de erfarenhetermed "masstatuerade" jag haft.

Jag anser inte att det är snyggt eller vackert att ha massa spindelväv, skelett, döskallar
och halvnakna brudar på armarna om man arbetar i ett socialt arbete, that´s it!
Likaså tycker jag att piercingar i hela ansiktet är överdrivet. Förstår inte grejen.