Första dagen åter på jobbet
Idag var första dagen tillbaka på jobbet.
Det var lite blandade känslor som kom över mig i morse.
Det var väldigt skönt att komma tillbaka till arbetet och inte gå hemma själv,
men samtidigt var det jobbigt att vara tillbaka mitt i allt igen.
Blev både dragen i håret och kände mig allmänt orolig och överspänd.
Men, men.. få hoppas att de blir bra snart.
Under helgen fick vi det i alla fall städat och fint i lägenheten!
Kändes verkligen super att äntligen ha det riktigt rent och dessutom
så tycker jag att det är så mysigt med alla julstjärnor och sånt julmys!
Det var bara en liten notis sådär :P
Nu sitter jag på Eas jobbs studio och tittar runt på tradera.
Finns så himla många söta babykläder på tradera så att jag blir galen!
Och jag blir bara mer och mer sugen på att läsa till barnmorska.
Men jag vet ju att den sega biten med SSK utbildning krävs för det..hmm...
Förresten så blir jag riktigt förvirrad av människor som inte vill ha barn,
eller som tycker att man är konstig som vill ha barn när man är 20-21 år.
Under 80-talet var medelåldern omkring 24 år och nu ligger den på ca 29 år.
Studier visar hela tiden på att barn som föds av kvinnor över 35 år har ökad
risk för missbildningar och liknande och det är inte lite heller!
Såg en undersökning på rapport som visade att Kalmar (2005) hade den
yngsta medelåldern på förstaföderskor i landet på 27,7 år.
Kanske är det därför jag skräms av Stockholms höga 30,3 år.
Jag ser mina klasskompisar och vänner, hur bra de klarar av småbarnsåren
och inser att de faktiskt med största sannolikhet kommer kunna leka med
sina barnbarn då de kommer om ca 25 år. Om inte annat i alla fall vara vid liv.
Kanske är jag mest rädd för att den stigande medelåldern för förstföderskor
inte bara drar med sig många komplikationer utan att de just inte kommer
få samma möjlighet att uppleva det jag själv gjort och älskat med min barndom.
Mina föräldrar som varit pigga och orkat hitta på saker. De var 22 år gamla och
hade inte hunnit skapa sig ett allt för strukturerat liv för att inte kunna bryta det.
Min farmor och farfar är i liv, min mormor lika så och jag tror och hoppas att dem
med sina 64 år, 67 år och 78 år kommer att kunna träffa mina barn.
Men om vi istället höjer åldern för förstföderskor till 30 år...
Då skulle jag, när jag föder barn få vara glad om mina föräldrar lever.
Jag vet nog inte riktigt vad som skrämmer mig mest,
eller om det ens är värt att vara orolig för...
Men jag vet inte varför jag, 2009, är så skrämmande ung för att vilja ha
barn att alla höjer på ögonbrynen, när ingen tycker det är konstigt att folk
skaffar barn då de biologiskt sett skulle vara "fel".
Jag vet som sagt inte vad jag reagerar över, kanske är det för att omvärlden
reagerar mot mitt sätt att se på det hela? Om det är så, att all min oro och mina tankar
bara grundar sig i denna ilskan att jag ska få tycka och leva som jag vill så tror jag
att jag är redo att lägga ner yxan. För jag tycker det är hemskt att se mammor som
kunde varit barnens farmödrar och säkert tycker dessa att jag se ut som en småflicka
med lillesyster i en vagn. Och om det är så, skit sak samma, oavsett ålder då vi skaffar
barn så hoppas jag att alla barnen är lika efterlängtade!
Aja, jag tror jag ger upp där. Annars blir detta bara elakt
/Sara Zazzi
Det var lite blandade känslor som kom över mig i morse.
Det var väldigt skönt att komma tillbaka till arbetet och inte gå hemma själv,
men samtidigt var det jobbigt att vara tillbaka mitt i allt igen.
Blev både dragen i håret och kände mig allmänt orolig och överspänd.
Men, men.. få hoppas att de blir bra snart.
Under helgen fick vi det i alla fall städat och fint i lägenheten!
Kändes verkligen super att äntligen ha det riktigt rent och dessutom
så tycker jag att det är så mysigt med alla julstjärnor och sånt julmys!
Det var bara en liten notis sådär :P
Nu sitter jag på Eas jobbs studio och tittar runt på tradera.
Finns så himla många söta babykläder på tradera så att jag blir galen!
Och jag blir bara mer och mer sugen på att läsa till barnmorska.
Men jag vet ju att den sega biten med SSK utbildning krävs för det..hmm...
Förresten så blir jag riktigt förvirrad av människor som inte vill ha barn,
eller som tycker att man är konstig som vill ha barn när man är 20-21 år.
Under 80-talet var medelåldern omkring 24 år och nu ligger den på ca 29 år.
Studier visar hela tiden på att barn som föds av kvinnor över 35 år har ökad
risk för missbildningar och liknande och det är inte lite heller!
Såg en undersökning på rapport som visade att Kalmar (2005) hade den
yngsta medelåldern på förstaföderskor i landet på 27,7 år.
Kanske är det därför jag skräms av Stockholms höga 30,3 år.
Jag ser mina klasskompisar och vänner, hur bra de klarar av småbarnsåren
och inser att de faktiskt med största sannolikhet kommer kunna leka med
sina barnbarn då de kommer om ca 25 år. Om inte annat i alla fall vara vid liv.
Kanske är jag mest rädd för att den stigande medelåldern för förstföderskor
inte bara drar med sig många komplikationer utan att de just inte kommer
få samma möjlighet att uppleva det jag själv gjort och älskat med min barndom.
Mina föräldrar som varit pigga och orkat hitta på saker. De var 22 år gamla och
hade inte hunnit skapa sig ett allt för strukturerat liv för att inte kunna bryta det.
Min farmor och farfar är i liv, min mormor lika så och jag tror och hoppas att dem
med sina 64 år, 67 år och 78 år kommer att kunna träffa mina barn.
Men om vi istället höjer åldern för förstföderskor till 30 år...
Då skulle jag, när jag föder barn få vara glad om mina föräldrar lever.
Jag vet nog inte riktigt vad som skrämmer mig mest,
eller om det ens är värt att vara orolig för...
Men jag vet inte varför jag, 2009, är så skrämmande ung för att vilja ha
barn att alla höjer på ögonbrynen, när ingen tycker det är konstigt att folk
skaffar barn då de biologiskt sett skulle vara "fel".
Jag vet som sagt inte vad jag reagerar över, kanske är det för att omvärlden
reagerar mot mitt sätt att se på det hela? Om det är så, att all min oro och mina tankar
bara grundar sig i denna ilskan att jag ska få tycka och leva som jag vill så tror jag
att jag är redo att lägga ner yxan. För jag tycker det är hemskt att se mammor som
kunde varit barnens farmödrar och säkert tycker dessa att jag se ut som en småflicka
med lillesyster i en vagn. Och om det är så, skit sak samma, oavsett ålder då vi skaffar
barn så hoppas jag att alla barnen är lika efterlängtade!
Aja, jag tror jag ger upp där. Annars blir detta bara elakt
/Sara Zazzi
Kommentarer
Trackback