TheLoved

Om du ska adoptera ett barn ska du genomgå diverse tester.
Men om du har turen att kunna skaffa barn på egen väg så är det bara att ligga till sig en unge.

Har fått veta att en person ska bli förälder som jag av personliga erfarenheter vet inte är
direkt kapabel till att ta hand om sig själv. Att sen denna glatt berättar att den ska få barn
är för mig helt skrämmande. Hur funderar människor som skaffa barn på måfå, utan jobb,
utan färdiga utbildningar, stabila relationer och med personliga problem?!

Det finns så många knarkare, alkoholister och våldsbenägna människor där ute som har barn.
Det finns så många som kankse borde få genomgå samma ifrågasättande som blivande
adoptionsföräldrar gör, just för att stanna upp och tänka till - är jag redo? Är detta verkligen bra?

Jag vet jättefina människor som inte har turen att få sitt eget barn bara genom att pricka några
dagar i kalendern eller liknande, men de kämpar på och under kampen har dem alla säkerligen
ställt sig själva frågan - är det någon mening att jag inte kan få barn?!
Med största anledning är det ju inte det, kroppen är helt enkelt inte bara på deras sida jämt.
Men tanken har väckts och dessa männikor har verkligen ifrågasatt sig själva, sitt måeende,
sina realtioner till omvärlden och bestämt sig för att kämpa vidare.

De har gjort det viktigaste en blivande förälder kan göra - ifrågasatt sig själv.
Dessutom har omvärlden (läkare och kuratorer mm) som är med i billden frågat ut om deras
levnadsvanor, deras problem och hur detta påverkar förhållande mm.

Jag vet inte hur det rent praktiskt skulle gå till, men i den bästa av världar hade vi alla haft
en liten termometer över oss som visade vart i livet vi är med oss själva och omvärlden.
Men så länge denna simsinspirerande termometer inte hänger över huvudet på oss och
visar omvärlden att vi är kapabla till att både slå och misshandla våra barn psykiskt så får
man väl bara hoppas att människor vaknar upp och att det faktiskt kan vara vändpunkten för dem.

Jag vet inte vem jag mest vill rädda i denna frågan kring den personen jag känner.
Det är en människa som är så sårad på insidan och har visat mig ett väldigt sjukt beteende.
Åren har gått och visst kan en människa ändra sig, men om generna är starka så tror jag
inte direkt på något mirakel. Kanske vill jag skydda kommande barn från föräldrar som har
sådana sidor som jag vet att denne personen har, eller så vill jag skydda den andre föräldern
från de sidor som jag vet att denne personen haft tidigare av rädsla att historian ska upprepa sig.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta.
Kanske mest bara få skriva av mig lite av allt som jag inte sa under flera år.
Kanske ett sätt att väcka frågan - vem lever jag egentligen med och varför?!
Kanske är jag bara rädd att människor är lika svaga som jag har varit och inte
vågar att lämna en sådan relation oavsett om det är till en partner, kompis eller ens familj.


För en del människor är ett NEJ från motparten det största nederlaget!




/Zázzi